Frustrerad

Jag har nu varit singel sedan dec 2013 och det har tagit ett tag att släppa allt skit man gått igenom med det aset jag var tillsammans med i så många år att jag inte kan fatta det. 

Men jag är redo, mer än redo känns det som. 

I förra veckan vart jag så frustrerad att jag inte visste vart jag skulle bli av. 
Att få känna beröring, närhet vilken sort som helst av nån man gillar hade lugnat mig. Jag saknar det oerhört mycket att det gör ont i mig. 

Mitt ex valde flaskan och droger istället för mig. Det första halvåret var helt underbart tills jag fick reda på allt. Sen dog vårt förhållande, bit för bit för varje månad som gick. Sexet dog helt och hållet, sen dog kyssarna bort, puss hit o dit men va fan är det när man är ett par? Kramarna blev färre och färre. 

Så närhet är viktigt för mig mer än nånsin just nu. Jag sitter hellre och myser, kelar och kyssas än att ha sex. För det är inget som är viktigt för mig nu utan det är närheten, beröringen, känna sig älskad och trygg.


Jag har träffat någon. Vi träffades första gången onsdagen före midsommar. Sen gick det två veckor innan vi sågs en andra gång. Han jobbar, har sina barn och dem är prio 1 och det förstår jag. Han tar hand om sin familj och vänner, dem är viktiga för honom. 
Vi har pratat jätte mycket. Han tog en risk att fråga mig om jag ville sova hos honom första gången vi sågs. Jag tog risken och gjorde det. Inget hände. Vi låg i sängen och pratade om allt möjligt. Underbart. Dagen efter så körde han mig till knutpunkten i Hbg för att jag skulle iväg med tåget och jobba. 
Sen så har vi pratat (mest på mitt intiativ) mer el mindre varje dag efter det tills nu i förra veckan då jag har börjat att tröttna på att det alltid är jag som tar kontakt. Jag skrev att jag backar, ska inte höra av mig förrän han hör av sig till mig av egen fri vilja. 
Han säger att han sakna mig när han var iväg på sin semester som han hade i förra veckan. 
Vi båda två känner att där finns något men han visar inget intresse. Eller så vet han inte hur han ska göra efter att ha varit gift i 17 år. Men hur svårt kan det vara och skicka iväg ett sms "hur mår du""hur går det på jobb" osv. 

Jag vill så mycket medan ja jag vet inte... tror inte vi är på samma plan mer. 

Jag förstår inte varför han inte bara lyfter luren, frågar om vi ska träffas nånstans, göra något mysigt och lära känna varann. Njuta av sommaren tillsammans, komma nånstans. Och ja, just det. Jag är först ut för hans del som han dejtar.... Hm.. ja precis! 

Jag ger honom denna veckan på sig att höra av sig på något vis, gör han ej det så ska jag be att få träffa honom snarast och prata med honom. Att antingen träffas vi och lär känna varann mer och utvecklas eller så går jag vidare. That´s it. Men får se vad som händer i veckan först. 

Känner mig inte som en "mamma"

Jag har stått ensam med min tös i många år utan att hennes pappa har brytt sig ett skit om skolan, henne eller visat intresse på något vis. 

När hon kom upp i 10 års åldern så slog hon bakut redan. Och det fortsatte i flera år till och prata väldigt mycket med hennes pappas fru och typ förstod mig och tyckte som jag men hennes pappa ansåg att de inte hade några problem med henne när hon var där. Klart, förstår jag också. Varannan helg träffa dem henne, tillräckligt för att hålla sig i styr tills hon kom hem till mig. Räckte hon kom innanför dörren. 

Jag försökte få i hopa ett möte med mig, mitt nuvarande ex, hennes pappa och hans fru MEN det ville inte hennes pappa återigen. Det enda jag vill ha förklarat för henne var: regler hos mig är dem samma som hos pappa osv. Att hon skulle förstå det och inte försöka spela ut oss mot varandra eller dra nytta av det hela. Men som vanligt så fick jag kniven i ryggen av hennes pappa. 

Det var sommar när jag försökte med detta. Det blev höst och min födelsedag närma sig. Jag och mitt ex var ute och gick, vi hade varit och handlat för att laga mat åt oss alla tre. 
Vi sitter i köket alla tre och ska äta när jag plötsligt känner händer runt min hals som klämmer åt. Tar mig för halsen spontant som en reflex för att ta bort det som snörs åt min hals men där e inget där. Sen börjar hjärtat pumpa som om det satt utanför bröstkorgen på mig. Jag blev rädd och chockad samtidigt men behärska mig för tösen satt jag där. Mitt sa till mig, kolla på de fyra hörnen på dörren och koncentrera dig på dem och andas långsamt, djupa andetag. Och det gjorde jag. Sen berätta han att det var en panikångestattack. 

När hon börja den stora skolan för högstadieelever redan i åk 6 så blev det nog för mycket. De andra tjejerna i klassen sket i läxor och tänkte bara på att vara med kompisar. Och detsamma gjorde tösen. Sen så vid ett tillfälle när jag förbjöd henne att gå ut på kvällen så såg jag att hennes kompis skrev könsord mot mig fast i tredje person o det tog tösen som att det var till henne men så var inte fallet. 
Jag berätta det för hennes pappa och hans fru och vi prata om saken och kom överens om att hon skulle flytta dig, till Ekeby. 

Nu var det min tur att köra varannan helg och i början var det extremt jobbigt men ändå befriande på något vis. Inga bråk, inte känna sig otillräcklig osv. 
Det visa sig vara ett bra val, hon har godkänt i alla ämnen (tror jag iaf hehe) och har bättre kompisar. 
Men ändock, hon har hittat på skit där också inte bara här hos mig. Tog ett tag innan dem såg vem hon var på riktigt och då ringer hennes pappas fru och säger att nu förstår jag hur du har haft det. Jag bara, eller hur! Prova stå helt själv, utan hjälp, ingen att prata med eller bolla idéer med. Helt ensam var jag. Visst har jag familj men de vi var inte så besvärliga när vi var små så mamma kunde inte säga något. Pappa har aldrig visat nått intresse heller så. 

Dem gifte sig men var nära att bryta pga tösen. Men dem tog sig igenom det. Fick barn själva.

Nu har det gått några år och tycker det har gått för långt. Att planera saker när det är min helg är inte ok. När tösen bodde hos mig och dem skulle göra saker så godkände jag att hon kunde åka dit, för klart hon ska hitta på saker med sin pappa osv. Men nu känns det som att jag "inte är mamma mer" utan måste typ ringa och be om lov om hon kan komma hit. 

Nu i veckan som kommer ska vi åka upp till Karlshamn med en vän och några barn för att göra det roligt. Och på fredag blir det nån sorts av aktivitet och där är också tösen inräknad. 

Det börjar sjuda inom mig, snart kokar det över. Då får jag ta och åka dit och sätta dem ner och prata med dem hur jag känner, hur det är och saker o ting. Det är inte meningen att jag som mamma ska bli bortstött på det här viset. Jag tycker det är förbannat orättvist. Jag betalar underhåll, jag ser till att här e mat när hon kommer hit och gör allt i min makt men blir överkörd ändå. Det är inte ok. 

Idag är hon 15 år, vill att hon själv ska inse att hon har det bra här, att jag vill henne allt gott i världen och älskar henne över allt annat och ska vilja komma själv utan att jag ringer och beklagar mig eller blir ledsen. Men när det börjar koka är det dags att åka dit och prata med dem båda två om saker och ting. 

Nu har jag kräkt av mig

Hjälp

Jag bröt ihopa igår natt... tårarna bara börja rinna och jag lät dem komma. 

Mitt ex har verkligen satt sig på min hjärna och där finns inget jag kan göra åt det. Det minsta lilla jag får något om vad han säger osv så mår jag skit. Och igår blev bara för mycket. 

Idag fick jag ett sms om pengar, att jag ska betala honom. Men har ej svarat. Han hota med polisen om jag inte började betala in 250 kr till hans konto från och med denna månad. 
Alltså, hur fan kan man säga en sån sak när han VET att jag inte har pengar, jag fixar inte detta. 

Denna månad får jag in 7800 kr och har räkningar för mer än 11 lakan så hur i helvete ska jag kunna ha ytterligare utgifter + överleva? Det går inte, men vem bryr sig om det? Det får gå hur det vill. Slutar snart bry mig helt och hållet. 

Allt och alla vill åt mig på något vis. Är det inte systemet som är fucked up så är det exet som håller på. Jag är i sönder, trassig och vetifan om jag kan bli återställd och tro på kärleken/hoppet och ljus framtid igen. Hade jag inte haft min dotter att tänka på så hade jag nock gjort något drastiskt. 

Sa högt igår mellan tårarna och snyftningarna att: 
- Jag behöver hjälp. Jag fixar inte detta mer. 
Och det är på många plan. Först och främst pengar så jag kan lugna ner mig ang räkningar och klara mig. Och sen ta hand om mig själv och jobb. Visserligen jobb i sommar men det varar ju inte för evigt =( 

Förlorad

Trodde nästan jag skulle få några tips/tricks på det andra inlägget men icke =(
Skulle jag behövt... men man kan inte få allt har jag fått uppleva för många gånger.

Har fått igång min dator jag haft gömd i ca 3 år. Helt ny, glömt lösenordet och försökte återställa det men gick inget vidare. Så snacka jag med en kille som visar sig vara en dator-kunnig-nörd som visste hur man skulle göra. Så vi tömde hela skiten och la in nytt. Tog sin tid men äntligen kan jag säga. Därför jag har varit frånvarande.

Efter besöket på psykiatrin så fick jag hem brev att jag skulle ringa och boka tid till läkare som ev kan skriva remiss till kurator eftersom jag har det så tufft som jag har det. Men hur ska jag ha råd att gå till läkaren när jag inte ens har pengar till alla räkningar? Good question =)

Otur med jobb...
Otur med killar...
Otur med eknomin... 

Jämnt och ständigt dessa kamper. Varför kan man aldrig få vara lycklig utan bekymmer. 

Jag mår inte alls bra idag, känner mig körd i botten, ångvält som har kört över mig ett par gånger, kniv i ryggen typ... Ändå har jag försökt hålla god min idag, men de har fan inte varit lätt alltså. 

Jag vill gråta men där finns inget, ögonen värker, huvudet spinner runt, hjärtat är i 1000 bitar, kroppen bara goes with the flow och själen är på rymmen. 
Detta är inte jag, Marie is gone. Tack vare ett as till ex som har förstört så mycket för mig. Att skriva om allting är inte lönt för ingen som kommer förstå mig och min känsla i det hela. 

Ärligt talat vet jag inte hur jag ska ta mig ur denna situation... 
Just nu skulle jag mycket väl kunna göra slut på allt om här inte finns något som håller mig kvar. 
Jag är på väg långt långt ner i mörkret igen. Varför måste man känna saker? Why??

Väckt av bästa väninna o polisen

Mitt förra inlägg handla om att jag är vilse i mig själv och det är fortf så =( Jag vet inte vad jag vill, jag vet inte vad jag känner eller hur jag borde känna just nu och det är jobbigt och är på g att bryta ihopa känns de som. Kändes så förut när jag var på anhörig mötet ikväll. Tårarna var där innanför men jag trängde undan dem. 

Helgen före valborg så kom mitt ex hit för att hämta saker. Han såg att jag sålt fiskarna med tillbehör och blev ursinnig. MEN skriver man: du kan avliva djuren... jag vill bara ha mina tattoo saker, resten kan du göra vad du vill med skrev han flera gånger. Hur ska jag tolka det? Att han fortf vill ha fiskarna? Jag antog att han inte ville ha med varken fiskarna eller sköldpaddan att göra med mer. 
Plus, jag stod utan pengar och var verkligen i nöd. Så, vad gör man?

Då sa han även, men då kan du sälja katten också. Lite skillnad, jag är hemma, ger henne mat, rensar hennes toa, leker med henne och ger henne all kärlek jag kan osv men han har inte ens varit här på två månader och tittat till sina djur som han skulle ta hand om för att han inte skulle dricka, hans hobby. Men vem har tagit hand om dem? Ger mat, bytar vatten, fixar pumpen, skurar stenarna till sköldpaddan med mera. Drar ström, hans saker står under mitt tak men vem är det som betalar räkningarna? Fråga han mig OM jag ville ta hand om dem? NEJ inte ett skit, inte ett ljud. 

Jag blev jätte arg, ledsen och sårad igen. Jag som trodde jag hade kommit långt men ack vad fel jag hade. Varför tillåter jag honom att komma åt mig på det viset för? Jag förstår inte! 

Jag orkade inte med hans skit och jag mådde skit så jag skrev till exet att jag hade tagit tabletter och ringt ambulansen. Vilket jag gjorde också för jag orkade inte mer. Orkade inte tänka, ville bara glömma, sova, sluta tänka... Min mobil dog så ingen kunde nå mig. 
Dagen efter så blev jag väckt av min bästa väninna, lillebrorsan o några poliser. Jag var yrvaken och ville bara fortsätta sova.

Jag berättar yrvaket varför, hur och när.. Sedan kom ambulansen och tog prover på mig och kollade mig i ögonen osv. Dem sa att jag var okej och det var jag också, allting blev bara för mycket. Han tog min dator, jag förlorade allting där i. Foton på tösens lucia, väninnans bröllop och på hunden jag hade som jag fick göra av med. Och dokument/brev med mera. Det tog mig hårt och hans elaka nertryckande, hotfulla sätt mot mig. 
Min väninna var redigt orolig, kramade mig, släppte inte mig ur sikte och jag bröt ihopa i hennes famn, återigen. Det blev en åktur till lasarettet i Hbg till psykiatrin.. Jag fick prata med en läkare där, berätta kort om åren som har gått, hur det har varit, känts osv. Men har inte råd att gå hos en kurator, knappt pengar till alla räkningar denna månad så ja, jag vet inte hur jag ska klara allt. Så det är också stressande, tar min energi. 
Läkaren sa även att de pillren jag tagit, anti depresiva vid ägglossning, är inge farliga.. kunde bli illamående och bli yr men kände inget alls. 

Fick brev idag att jag skulle boka tid hos en läkare för att få en remiss till kuratorn MEN har ju inga pengar, så hur ska det gå till??? Får snällt ringa dem och be om ett samtal istället så får jag säga som det är. Försöka lägga undan pengar till räkningarna men det kommer inte räcka ändå. Hjälp av kommunen blir det inte för enligt deras normer har jag fått för mycket pengar. De räknar ju inte med att man försöker bli skuldfri med mera. Har räkningar för över 10.000 kr varje månad, hyran är på 5517 kr. 

Fick lånat laptop av grannen så passar på att skriva bloggen =) 
Detta var min sorgliga, tråkiga, skamliga historia....

Känner mig vilse

Idag har min självkänsla inte varit på topp. Jag är missnöjd med mig själv. Jag är mer svullen nu än nånsin känns det som. Vill få bort min mage NU! 
Jag har varit låg också, har inte velat göra något alls men ändå kunnat kontrollera det lite grann iaf. 

Efter frukost diska jag upp efter mig.
Börjat att göra i ordning i sovrummet, sorterat, kläder på plats osv. Nu kan man gå framför garderoberna iaf =) 
Suttit vid datorn lite, nån timme. Snackat och lagt upp fler annonser på fejjan. 
Ätit och suttit igen. 

Jag har ingen aning vad det är med mig.
Jag har lätt för att gråta samtidigt som det är lika lätt att stänga av. Känner mig oduglig, ingen vill ha mig. Känner mig inte älskad nånstans. Fast jag säkert är det men inget jag vill känna just nu. 
Känner mig vilse, jag vet inte vad jag vill. Det är uppror i kroppen på mig. Äsch det är så svårt att beskriva.

Jag är inte rädd för att träffa folk och lära känna dem, det som skrämmer mig är en ny relation. 
Som min väninna sa:- Dags att ändra vanor och göra tvärtom istället. 
Istället för att snacka så mycket, träffa dem istället och se vad det är för några. Det ska jag göra =) 

Men vem vill ha mig som jag ser ut. Stor mage, sticker ut mer än brösten gör.. Känner mig spänd som en ballong. Jag vill dra åt magen, mindre lår och stuss. Jag vill börja träna men kan inte, kostar pengar som jag inte har. 

Imorgon är det fest iaf så har att göra här hemma.
Balkongen
Damma
Dammsuga
Tvätta golven
Undan med tvätten
Bädda sängen
Fönsterna borde jag också putsa då det är ljust länge på kvällarna nu
Kattlådan ska rensas och läggas i ny sand
Systembolaget

Jag har att göra med andra ord.

Killar = Rinner ut i sanden

Det händer mig allt för ofta att man träffar på en kille nånstans på nätet och man börjar prata och det flyter på. Man pratar om allt mellan himmel och jord och det känns bra dessutom. 

Så går det några dagar och sen så blir det bara tyst! Why liksom?
Man ser att dem har läst ens medd men inget svar. Hallå!

Är det så svårt att säga: 
-Nä alltså, du är inte min typ eller jag är inte intresserad!
Då kan man skippa väntan och bara gå vidare. Inget mer med det. Tycker det är så respektlöst att skita i att svara en. 


Började prata med en kille för några dagar sedan och han ser söt och gullig ut. Är 27 år, inga barn men vill ha i framtiden, haft 3 förhållanden som jag, varit mög alla tre/den ena värre än den andre, jobbar natt, bor i Hbg och är intresserad av mig.
Han har skrivit så söta och gulliga saker som han tycker om mig, hur han ser på mig osv. Trots allt skit man har i bagaget så säger han.
-Du kan prata om allt med mig bara så du vet.
-Jag ska ingenstans.
-Dig vill jag absolut inte missa.
-Kommer vilja träffa dig fler än en gång ska du veta.
Men saken är den att vi har inte träffats än. I och med att han jobbar natt så sover han till 15-16 tiden. Och igår hörde han nästan inte av sig alls, bara nått sms om att hans kompis kom dit och väckte honom sen inget mer. Fick meddelande på en sajt att han bad om ursäkt för mycket jobb häromkvällen.
Igårkväll skrev han förlåt igen för att han vart upptagen. Så då tänkte jag "om jag är tyst så borde han väl fatta att han ska skriva och kolla läget" men inget alls. Klockan tickar och blir senare och senare. När jag är på väg hem från en väninna så ringer jag upp honom. 

Han svarar. Pratar lite löst och ber om ursäkt för att han inte hört av sig, kom nyss hem, varit hos mamma o käket osv. Och jag bara... ja ja, bla bla bla.. Äter hos mamma, så bortskämd att han inte kan laga mat själv. Okej, upp till honom liksom.
Frågar honom varför han inte hört av sig och säger att ja men jag har ju också ett liv. Okej, absolut, fine. Men om du har så mycket annat omkring då har du ju ej tid för att träffa tjej, jodå men det har bara kommit lite emellan. Ja ja.. och blir tyst i luren. Sen säger han, ja jag vet inte vad jag ska säga. Inte jag heller säger jag och blir tyst igen och säger sen.. ja men ha en bra natt på jobb då så hörs vi. Han säger hejdå med och lägger på luren. 

Vart tog intresset vägen?
Han som så gärna ville träffa mig... 
Jag funderade som fasen på detta resten av vägen hem. Så skrev jag ett sms åt honom där jag tog upp om allt underbart han skrivit, nyfiken på att träffa honom osv. Att är hans intresse så starkt som han säger så ser man väl till att träffas o tar reda på om det som finns i luften finns på riktigt med, eller? Vad väntar han på liksom. Sen avsluta jag med, men jag gör så att när du känner för att höra av dig så finns jag här. Men, vänta ej för länge. 

Kan det bli mer tydligt?
Är det jag som är jobbig nu eller?
För krävande?
Ja jag lär väl märka om jag får något svar nån dag eller inte.